äpplet gör en sällan besviken

efter workshopen i Detroit passade som sagt det japanska laget på och ta en semester i New York också. Förkylningen som legat och ruvat under ytan blommade upp hos oss alla till slut, men det hindrade inte allt för mycket av sightseeingen! Vi bodde på ett hostel på 88th street, där man fick klättra längst upp för sluttande trappor för att komma till vårat delade, helt ok, rum. Vi lyckades få tag i boende som inte kostade multum men som ändå var relativt lättåtkomligt med subway etc. Så, med prisnivån hörde ju även dess invånare... Här är ett urval: En svensk kille som ska spela dragspel genom USA för att han ville ha ombyte från Lund och som socialt våldtog oss och kastade sig på oss så fort vi visade oss nere i gemensamma "loungen". En kille som jobbar för sitt uppehälle på hostelet som hängde runt där dag och natt, konstant. En sur receptionist som tyckte att det var Pernillas fel att de två datorer som förvarades i ett safe bakom disken var så tunga och som fräste: "nu får det vara slut med det här" när datorerna skulle lyftas (sittandes halvtaskigt på en kontorsstol) in tillbaka i safet efter användning en dag. människor... däremot hade vi kök, TV och bättre duschfaciliteter än hemma i Sendai, så det var ju inte fy skam!

Maja beundrar skyskrapa

under veckan vi var i storstaden besökte vi diverse museer, arkitekturobjekt av intresse, och annat turistigt som måste besökas när man är i New York. Dessutom hann vi med att åka med tåget till New Haven och besöka Yale för ytterligare arkitekturåskådning. Några slutsatser vi drog från vår resa var: MoMA är ett skämt, amerikanare uppskattar konst lika mycket som ett besök till supermarket, Guggenheim fasaden är hemlig och under reparering, men insidan är lika fin som det sägs. Dinosaurierna på Naturhistoriska museet är ofantligt stora. Ja, folk betalar faktiskt för att åka skridskor på Rockefellar center. Frihetsgudinnan är mindre än vad man kan tro och husen på Manhattan är högre än högst, det är som att gå runt i en organiserad, tät skog av skyskrapor. Tunnelbanan är asbillig och känslan lika ruffig som i filmerna. Amerikanska svarta män är vackra och jazzen är lika bra i Harlem som det sägs. Amerikanska hamburgare på diners smakar mums, kaffet är skit. Shoppingen är för mycket för att hantera, Maja kan inte fatta beslut när det gäller halsdukar eller sjalar (trots att de kostar 5 dollar). Ulrika kan inte heller fatta beslut och köper allt, tom en jacka i guld som hon gör succé i. Ellis Island har ett musee som helt klart är värt pengarna för båten ut dit och där vi lärde oss att venskar byggde landet (jaja, vi blev nationalistiska iaf). Utsikten från Empire State building är en turistfälla OCH vi har INTE köpte en enda I love NY- tröja!!!

så, ett besök snart igen. kanske med de äkta männen och barnen nån gång i framtiden. Då man väl får släpa sig upp i frihetsgudinnan också och själv betala för att skämma ut sig på skridskor framför turistkameror. Eller varför inte lägga ner dyrbar tid på en långsam promenad i Central Park och gå på en riktigt vacker, romantisk musikal på Broadway. Se ungarna riva ner de där dinosauriebenen på naturhistoriska eller åka kana ner ner för rampen som utgör Guggenheim. Så, klara med NY blir vi aldrig, men vem blir det?

Nu, tillbaka till verkligheten i Sendai, där julen gör intåg. Idag har vi ätit lussebullar (tack Ulrikas mamma!) och mandariner. På fredag åker Maja tillbaka till Tokyo för att fira med Jacobo och hans familj. Ulrika och Pernilla är oroliga över att inte hitta ingredienserna till köttbullar så att julen kan säkras. Annars planerar vi julmenyn för fullt. Håll tummarna för oss.

Från oss alla, till er alla, önskar vi en riktigt GOD JUL!

kramar från de tre

motor city

Vi är nu äntligen hemkomna från staterna, trött på amerikaner och utskällda på planet av flygvärdinnorna för att vi ens gick på planet (som för övrigt var flera timmar försenat) förkylda som vi var (fortfarande är). Detroit var en upplevelse, vi blev alla förvånade över hur "fin" staden ändå är, hur gärna vi skulle vilja bo i ett övergivet hus eller i Mies van de Rohes Lafayette Park.

Tomt i Detroit

Workshopen höll främst till i Ann Arbor, en bit utanför Detroit, där University of Michigan ligger. Vi bodde hos hoststudenter av varierande kvalitet. Pernillas host var en katastrof, gjorde inga vänliga gester eller bjöd på sig för fem öre. Dessutom delade de grupp i workshopen och det gick knappast smärtfritt då amerikanskan visade sig vara inkapabel att samarbeta i grupp med de övriga fyra nationerna. Maja bodde hos en tjej från Nigeria som hade på gospelkanalen på högsta volym och trots att hon var hur fin och vänlig som helst var lite svår att jobba med i workshopen hon med. Ulrika drog vinstlotten och bodde hos favoriten Renee, helt fantastisk amerikanska som uppskattar skräpmat lika mycket som Ulrika, hehe. Vi sov alla över hos Renee några nätter när vi inte ville återvända till våra egna hem (beroende på distansen hem i Majas fall, eller isdrottningens närvaro i Pernillas fall). Renee och hennes underbara room mate Derek visade oss allt som är värt att veta om USA, i matväg och på YouTube... En sådan värme som hon bjöd på gjorde att vi alla grät en skvätt när vi åkte från Ann Arbor.

Renee och Ulrika

Själva workshopen var också den lite tumultartad, med tidigare nämnda samarbetssvårigheter, men även med bland annat en helt inkompetent australiensisk lärare som himlade med ögonen så fort en japan eller fransman försökte stappla sig fram på engelska. Ulrika hade problem med en arrogant, avskyvärd spanjor som inte drog sig för att ropa diverse obscena saker efter henne framför alla och som tillsammans med en amerikansk student ville köra över de andra i gruppen totalt. Projekten blev väl sådär, långt ifrån nöjda var alla i workshopen och speciellt fransmännen klagade högt på franska över hur dåligt arbetet gick, för att framförallt amerikanerna och australiensarna körde på utan hänsyn till att alla inte pratar engelska som första språk. Jaja, en upplevelse var det i alla fall och vi lärde oss ändå mer om problemet samt eventuella lösningar/diskussioner om krympande städer, tomma stadskärnor och socioekonomiska situationen i Detroit.

industribyggn. återanvänds
USA-romantik

Det som dock gjorde hela resan var det sociala, att få träffa människor som Renee, skapa nya kontakter i olika länder, festa i en tom industrilokal och uppleva ett "college house party". Det är nog framförallt det här vi bär med oss, medan vi förtränger grupparbetena...

house party

love