Sightseeing -Hitoshi Abe -arkitektur

Hitoshi Abe är en viktig man i Sendais arkitekturkretsar. Han är en av Japans stora och har sitt kontor i Sendai. Han samarbetar med våra professorer i någon slags arkitektgrupp och tydligen söker sig många arkitektstudenter till Tohoku University just på grund av det. För att lära sig hans sätt att designa.

I lördags blev Ulrika och Maja bjudna på sightseeing av Hana-chan. 3 Hitoshi Abe projekt stod på schemat.

Ulrika och Kazuya Hanamura utanför Kanno museum of art

skolprojekt i detroit!

nu, efter lite om och men, har vi alla tre startat med samma projekt! stadsplaneringsprojekt, kan man säga att det är men även ett ideprojekt som kan bli väldigt utopiskt, om vi får bestämma!

i många stora städer sker en befolkningsminskning. nu när stora industriföretag lägger ner sin produktion och eller flyttar den utomlands leder det till att stora ofta ganska centrala industriområden i städer står tomma och övergivna. staden blir mindre attraktiv och stadsinvånarna flyttar ut från städerna till förorter eller till andra städer. så är fallet i detroit, och det är dit vi nu vänder blicken i detta projekt.
frågan är: vad man kan göra med tomma ytor i centrala detroit och hur man kan behandla gamla tomma industribyggnader?

just nu är vi indelade i grupper, en svensk och tre japaner i varje grupp. i slutet av november, början av december åker vi till detroit och deltar i en internationell workshop tillsammans med studenter från usa, frankrike, spanien och australien. det ska bli jättekul hoppas vi alla!

nu är vi lite förfärade över japanernas arbetsstätt. de spenderar jättemycket tid i skolan, men det verkar inte som de får så mycket gjort... övernattningar sker redan i skolan. de har sina sovsäckar som de bäddar ut under skrivborden, vaknar och fortsätter jobba. deras skolkamrater verkar vara viktigare än familj och vänner. en svensk utbytesstudent vi pratade med idag berättade att när han kom till skolan i morse hittade han sin professor sovandes på skrivbordet i en sovsäck.

hittils har vi inte behövt övernatta i våra grupparbeten, men det kanske kommer.
nu är mer det stora problemet att kommunicera då japanerna inte är bra på engelska och vi är ännu sämre på japanska. de gör ett ljud när de tänker som låter ungefär "aaaaaaaaahhhhhhhaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaiiiiii!!!!!" och då tror man verklgien att de har förstått men de visar bara att de har förstått att man pratat färdigt meningen, inte att de faktiskt har förstått vad man sagt. dock är alla väldigt gulliga och försöker. det är ju tur.

lite om japan och japaner...

på många vis är japan som ett vilket västerländskt land som helst. allteftersom nya situationer uppstår upptäcker man dock hur annorlunda många saker egentligen är. vänstertrafiken är bara början.

när det gäller att på enkla sätt kommunicera siffror blir det direkt kaos. att visar man tre fingrar och tro att det är universellt underförstått att man syftar på talet tre är bara att glömma. japanerna räknar inte upp på deras fingrar, som vi, utan ner. dom utgår från att inget finger är fem, visar man ett finger så menar man alltså fyra, (fem minus ett) visar man tre fingrar syftar en japan alltså på talet två! för att spä på förvirringen så vet vissa japaner hur vi räknar och försöker räkna som oss, så när dom visar så kan det antingen vara på deras sätt eller vårat. det är lite oklart.

på cyklar utan fotbroms hemma sitter bromsen länkad med bakhjulet på höger sida av styret. här är det naturligtvis placerat på vänster.
säger en japan "yes" till något kan det betyda "ja" eller så kan det betyda "nej" eller att dom inte förstått, eller så betyder det att dom inte vet men att dom bara vill visa att dom aktivt lyssnar.
går man på toa knackar man en gång i dörren. får man en knack tillbaka så betyder det att det är någon där inne. drar man i en låst dörr gäller samma regel. en knack tillbaka, för att visa att man uppmärksammat att någon väntar.

det är även många situationer som kan bli så bisarra. som stå i en hiss, se ut över ett hav med mörka skalper, och så börjar hissen prata helt frenetiskt på ett språk man inte förstår.
kösystem är väldigt speciellt här i japan. vi i sverige tror ju att vi är bra på att stå i köer av olika slag. glöm det. vi har inget att sätta emot japanernas köer. när man exempelvis går på bussen står dom och köar innan ens bussen kommit. strosar man på stan får man kryssa mellan olika kryptiska köer som man inte vet vad de leder till. stannar man upp kan man få en liten kösvans efter sig med japaner som tror man startat en kö till något viktigt som dom inte vill missa.

det är iaf tur att alla japaner vi hittils mött har varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. när vi står med en stor karta och ser vilse ut kommer folk fram och frågar vart vi ska och sedan följer de oss dit vi ska för att vara säkra på att vi kommer rätt, även om det betyder att dom själva missar eller blir sena till det dom ska till.

fenomenet stöld verkar vara helt okänt för japaner. alla här i skolan lämnar sina datorer, plånböcker och dyrgripar hejvilt utan att ens tänka tanken att de ska bli snodda. det händer bara inte.
japanska familjer låser heller aldrig ytterdörren. men såklart varför skulle de göra det?
det finns ju inga tjuvar i det här landet. lite är det som ett gulligt lilleputtland.

ju mer vi tänker på det ju finare blir japanerna. så oskyldiga och oförstörda liktsom.

japsare is synonym for crazy

Due too some requests made about writing the blog in English instead, we are now switching to the universal language which seems so hard for the Japanese to dare to speak.

Sunday, we attended a welcome party hosted by mainly Majas lab. Apparantely, there is a tradition in Sendai to go down to the river and have an out door party at the beginning of fall. They cooked miso-soup with a special potato that grows in this season with delicious grilled fish. 

 Ulrika & Shingo

The Japanese are really something else, ever so polite, but still crazy. After a couple of beers, they started throwing each other in the river (which looked really dangerous with the shallow water and big sharp rocks everywhere). As soon as one boy was thrown into the water, they started chasing after everyone (except for the foreign girls, of course). 

 Water fight

After the party, we went into town with two of the Japanese guys in Majas lab (one of who studied a year at KTH), looked at kimonos and had a cup of coffee. 

 Daiki, Ulrika & Maja

In the evening, we met up with the others again and went to a restaurant where they have an all-you-can-drink-for-1000-yen thing. The drinks were weak and mostly juice, probably 'cause the Japanese can't really drink alcohol (genetics plus the fact that they are so tiny). 

 Daiki, Ulrika & Pernilla

After at least the Japanese people had gotten a bit tipsy, we went to kareoke, amazing! We have found our true calling! Sitting in a small room, doing song after song (we completely dominated the mics with mostly English song although some of the others performed Japanese hits, perfectly- of course). After that, they took us to a club (expensive entrance fee) to dance to really bad music, or, maybe the music in itself was not so bad, but the dj's playing were. Not being able to go out and dance in while made us forget about that and dance to ours hearts content. One head above everyone else. As usual...

All in all, it was a nice ending to our first week in this still kinda strange country.

Love

3swe

Vi tog en lugn dag i onsdags och började gå mot det campus som vi ska vara på för att få en uppfattning om hur långt det är. Det är långt. Det är uppför ett berg. Det är omöjligt. Rådet vi fått har varit antingen scooter eller bil, det senare nog svårt att få till. Cykel var det ingen som trodde som färdmedel att ta sig uppför berget med och tydligen är även scooter farligt på vintern när det snöar och vägarna snirklar sig runt. Knepigt, vi får återkomma med lösning.

 Ulrika, innan bergsbestigningen

 3swe

På vägen mot berget passerade vi först ett tempel som ligger relativt nära vårat dorm.

 Maja och Jacobo

På väg uppför berget hittade vi en spännande trappa som vi besteg (helt omöjlig, livsfarlig) för att komma upp till ett andra tempel.

 Pernilla, uppe vid skolan

love från de tre

japaner, japaner

Tisdagen började med att vi tillsammans med de andra utbytesstudenterna leddes runt av en grupp eleganta japanska kvinnor för att registreras som aliens, öppna bankkonto samt skriva på en hel massa papper på japanska som kunde egentligen varit vad som helst. Första riktiga restaurangbesöket gjordes, då kvinnorna bjöd på lunch. Helt fantastiskt god mat. 

På eftermiddagen kom Jacobo från Tokyo. Han har visat sig vara en oumbärlig källa för information samt som tolk då det helt enkelt är omöjligt för oss att ta oss runt eller beställa mat utan någon som kan japanska. Hjälp.

Kvällen spenderades med att gå runt lite i området runt vårt dorm samt middag på en liten (observera liten) restaurang där vi med Jacobos hjälp testade ål och sashimi med bla bläckfisk. Allt detta medan några pojkar vid bordet bredvid kollade i tidningar som vid en första anblick absolut verkade som porr, vid en andra anblick också porr, men som tydligen inte alls är porr utan bara är en del i nöjestidningarna... hm... vi är tveksamma.

 Jacobo, vad skulle vi gjort utan honom 

Sen en annan observation om japaner som kanske mer väntad: en tjej på cykel (som för övrigt hade varit i Sverige ett år på KTH) hjälpte oss att hitta när hon såg att vi stod och kollade på kartan. Artighet är japanernas styrka, no doubt about it. 

arigato gosaimasu

and away we are (for real this time)

Vi började med att flyga till Paris (helt fel håll om man ska till Japan egentligen, vi vet...). Sen från Paris till Tokyo Narita, med Air France som trots det negativa med att man inte får ha med mer än 20 kg, bjöd på prima underhållning, en flörtande steward samt mat i en jämn ström. Som vi åt. Mycket. Mest.

Från Narita flög vi sen till Sendai airport där vi bytte till tåg in till stan.

Efter att ha varit igång i 24 med resande, kom vi till Sendai och vårt nya hem på Tohoku University International House. Där möttes vi av smutsiga rum, delade duschar som inte renoverats sen 70-talet samt regler som tex "No smoking while walking" i korridorerna. Detta i kombination med jet lag gjorde att sammanbrottet var nära. 

Fast, vi är i Japan och det överskuggar det mesta. Här ska vi stanna i ett år och vi är coolast på dormet, lätt. Vi är här.